Artighetsnivåerna i koreanskan stressar mig redan nu

Det är mindre viktigt än läroböckerna får det att verka, och ja, utlänningar får väldigt mycket överseende. Här är versionen som betyder något i praktiken.

Det du faktiskt behöver när du landar: en enda artighetsnivå. 해요-formen. Den är artig, den funkar mot främlingar, butiksbiträden, lärare, äldre personer och klasskamrater, och ingen kommer någonsin att ta illa upp. Det är hela överlevnadspaketet. Läroböcker presenterar fyra eller fem talnivåer som om du behövde alla från dag ett; du behöver en.

Vad som händer om du gör fel: i princip ingenting. Koreaner förväntar sig inte att utlänningar ska navigera det här, och reaktionen när någon som lär sig använder en lite fel ändelse är oftast road eller uppskattande för att du försökte. De som blir bedömda på artighetsnivåer är koreaner, inom koreanska sociala hierarkier, med verkliga konsekvenser. Du står utanför det systemet och det vet alla.

De två sakerna som faktiskt spelar roll handlar om beteende, inte grammatik:

1. Använd båda händerna när du ger eller tar emot något från någon äldre – pengar, ett kort, ett glas. Kostar ingenting och märks.
2. Använd inte 반말 (den familjära formen) med någon äldre eller med en främling förrän de själva föreslår det. Det är den enda gränsen värd att respektera, och den är lätt att hålla eftersom du ändå inte kan 반말 på flera månader.

Om ålder: du kommer att få frågan om din ålder tidigt och ofta. Det är inte nyfikenhet – det avgör hur ni ska tilltala varandra, och koreanskan har inget bekvämt neutralläge förrän den saken är avklarad. Svara rakt upp och ner.

Den ärliga trösten: de studenter som anländer mest oroliga för det här är oftast de som är mest försiktiga, och att vara försiktig är hela kravet. Lär dig 해요, använd båda händerna, visa tydligt att du anstränger dig. Det täcker dig helt under första året.· Översatt från engelska