Var det ensamt? jag åker ensam till Korea och är ganska skraj

Ärligt svar: ja, ibland, och det följer ett ganska förutsägbart mönster som nästan ingen varnar dig för.

Vecka 1 till 3 brukar gå bra — allt är nytt, du har fullt upp med papper och myndigheter, och adrenalinet bär dig.

Vecka 4 till 8 är det jobbiga för de flesta. Nyhetens behag lägger sig, du kan fortfarande inte föra ett riktigt samtal på koreanska, pappersarbetet är avklarat så distraktionen är borta, och hemma har alla gått vidare utan dig. Det är nu folk skriver till sin familj klockan två på natten. Händer det dig är det inget tecken på att du gjorde fel — det är den helt normala mitten av kurvan.

Från månad 3 vänder det oftast. Språket börjar fungera, klasskamraterna blir riktiga vänner och staden slutar vara en plats du besöker.

Det som verkligen hjälper, enligt studenter som gått igenom det:

1. Klasskamraterna är det viktigaste. Du ser samma tolv personer varje morgon i tio veckor, alla lite utanför sin bekvämlighetszon. Det är en starkare grund för vänskap än de flesta får som vuxna.

2. Något med en fast tid varje vecka som inte är lektionerna. Ett gym, en klättervägg, en församling, ett språkcafé, en hobbygrupp. Vad som helst som sätter samma ansikten framför dig om och om igen.

3. Att inte bo helt ensam första terminen. Ett kollektivboende eller ett studentboende är en påtagligt annan upplevelse än en etta där du stänger dörren klockan sex.

4. Att säga ja hela första månaden även när du inte känner för det. Inbjudningarna tunnas ut om du tackar nej till de första.

Och det som är värt att säga rakt ut: väldigt många i din klass är precis lika nervösa som du och döljer det precis lika bra. De som ser bekväma ut redan vecka två är det oftast inte.

Vårt team i Seoul hör av sig till studenterna under de första veckorna just av den anledningen. Pappersarbetet är den lätta delen av att flytta till ett annat land.· Översatt från engelska